veralinns

Idag var en jobbig dag. Full av tårar och röda ögon. Det var nämligen begravning för min farfar som gick bort för ett par veckor sedan. Därför var jag ledig från skolan, vilket i sig var skönt men det hade ju fått vara för en roligare anledning. Cermonin var i alla fall jättefin, och prästen var superduktig och hur trevlig som helst. Detta var visserligen den första begravningen jag varit på, men den var fin. Och jag grät. Grät som en liten bebis. Redan innan musiken började spela och prästen började tala så kännde jag hur tårarna tryckte på inne i ögonen. Och sedan brast det, inte en utan flera gånger. Särskillt hemskt var det när farmor grät, en hemsk syn. Då bröt både jag, syrran och kusinerna ihop samtidigt, sittandes bredvid varandra. Jag har alltid haft lätt för att gråta - både av lycka och sorg - men jag trodde inte att det skulle vara så här extremt. Faktum är, att jag alltid varit nervör över att jag inte skulle gråta på en begravning som denna. Men det behövde jag tydligen inte oroa mig för!

 

Efter själva kyrkovistelsen var det fika med släkten, där jag inte visste vilka hälften var. Många av farmor och farfars släktingar som jag aldrig träffat. Men sedan var det alla kusiner, även de som bor i Usa. Jag står dom visserligen inte särskillt nära, men det är alltid trevligt att ses. Tråkigt dock att det var under en sådan tillställning.